Lock-down på UCLA

Vilken dag det var i onsdags. Helt absurd upplevelse. För ovanlighetens skull var både Henrik och barnen med mig på universitetet. Vi skulle ha fest på skandinaviska avdelningen på kvällen, så de tänkte passa på att utforska roliga saker på campus medan de väntade på festen.

Två minuter innan min lektion började och nästan alla mina studenter hade kommit började det komma sms från universitetets varningssystem, Bruin Alert. Först kom meddelanden om att hålla sig borta från södra delen av campus och sedan några minuter efter:”lock-down!”. Alla måste så snabbt som möjligt stänga in sig, låsa och gömma sig. Jag väntade fortfarande på två studenter och ville inte riktigt låsa dem ute. De hann precis in i byggnaden innan ytterdörrarna låstes. Vi fick dra in lite andra studenter som inte hade hittat något gömställe i vårt rum också.

Meddelandena fortsatte komma och berättade att det var skottlossning och full polisaktivitet utanför. Jag hade fan ingen som helst aning om hur man preppar ett rum mot en skottattack, men det visste lyckligtvis flera av mina studenter. De låste dörrarna, släckte ljuset, välte borden och satte dem för dörrarna och så satte vi oss alla på golvet bakom vårt fort. Då kom meddelanden om att skottlossningen var i ingenjörsbyggnaderna. Precis där Henrik och barnen var, på väg mot botaniska trädgården. Jag har aldrig min telefon med mig när jag undervisar och kan inte Henriks nummer utantill. Shit alltså, innan jag hade lyckats hitta ett mail där hans nummer fanns med och kunde ringa med en students telefon gick det typ 10 väldigt nervösa minuter. När jag till sist nådde Henrik berättade han att de hade hamnat i en rusande folkmängd som flydde campus och skrek åt honom att ta upp barnen och springa. Han sprang med ett barn under var arm till långt utanför campus och de var helt i säkerhet när jag pratade med dem.

Kortvarigt samtal, för när det är lock-down måste man vara knäpptyst. Vi hade den otroliga turen att ha ett klassrum utan fönster, så vi kunde ha våra skärmar på utan att det syntes ut (alla inställda på nattläge för säkerhets skull). Så, där satt vi, i mörker och tystnad, studenterna med sina telefoner, jag med min undervisnings-iPad och försökte få reda på vad som hände där utanför. Det rusade poliser utanför och vi kunde se allt live via CNN:s tv-sändning. Vi såg på ljudlös tv när de sprang precis utanför rummet där vi satt, samtidigt som vi hörde trampet genom väggarna. Det var helt hysteriskt. Det jag brast i när det gäller överlevnadsskills i skottlossningar kunde jag åtminstone kompensera med att krama livrädda studenter som trodde att de skulle dö. I två timmar satt vi där. Två timmar tog det innan meddelandet om att campus var säkert och att lock-down var lyft. Ytterligare två timmar tog det innan Henrik och barnen var på mitt kontor, så långt bort från campus hade de tagit sig. Det här alltså, det vill jag aldrig uppleva igen.

Varför jag har en gigantisk avokado med mig till jobbet idag

”Would you like an avocado?” undrade övergångsställesvakten vid Wilshire i morse. Jag som är lite halvkass på lokala dialekter hörde ”Would you like a cuddle?” och reagerade instinktivt med ”YES!” Bara två korsningar tidigare hade jag nästan blivit överkörd av två olika bilar, i samma korsning, i samma vänstersväng. Trafiken var massiv och helt okontrollerad idag och jag var ganska skakig när jag till sist kom till en av Los Angeles mest olycksdrabbade korsningar, Wilshire/Whittier, där min allra bästa övergångsställesvaktkompis står.

Vakterna står utplacerade lite här och där i staden, mest vid skolor, men även vid övergångsställen där det har varit många olyckor. Jag har tre av dem på vägen till jobbet, men den här damen är något utöver det vanliga. Utrustad med visselpipa, stoppskylt, viftande knytnävar och ett ordförråd som får mig att stanna mitt i trafiken och gapa av avund, ser hon till att fotgängare och cyklister tar sig över Wilshire med alla kroppsdelar i behåll. I december var hon borta i 2 veckor. Hennes ersättare (den stackaren!) försökte så gott hon kunde, men jag såg henne bli nästan överkörd två gånger under dessa två veckor, och till sist satt hon bara på trottoaren och tittade på när vi försökte ta oss över vägen och själva fick banka på motorhuvar och vråla oanständigheter. Men hon kom tillbaka, min kompis, och jag fick hejda mig från att hoppa av cykeln och krama henne. ”I’ve missed you!” ropade jag och fick ”I’ve missed you too, honey!” till svar. Bästa vännen.

Så idag, efter att hon med visselpipan, skylten, knytnävarna och ordförrådet hade hjälpt mig över i säkerhet, när jag trodde att jag kanske skulle få en kram, fick jag i stället en gigantisk avokado. Damen har tydligen två avokadoträd i sin trädgård, men gillar inte avokado. Hon tog med sig en till mig, stoppade ner den i min ryggsäck och så kom:”Have a great day, sweetheart!” Jag och min avokado har en great day idag.

Jag hatar dricks

Jag hatar verkligen dricks. Det får mig att känna mig som en tjock storbonde som kommer och sticker till någon stackare en extra slant för att jag är så god och framför allt rik. Det finns ingen gång jag har känt mig så bekväm med utelivet som när jag bodde i Japan och dricks inte existerade. Man visste alltid vad allting kostade och fick alltid bra grejer och bra service utan att behöva muta någon för det. Här är det totala motsatsen kan man säga. Det dricksas något så infernaliskt, hela tiden, till allt. Även när det uppstår dricksfria zoner börjar folk lägga på dricks. De kan inte sluta! När Uber kom var det en så extremt skön grej eftersom pengarna bara drogs från ens konto. Man kunde lägga in i appen hur många procent dricks man eventuellt ville lägga på och så var det bara att åka. Men det fixade inte angelinos. De kunde inte sitta och bli körda någonstans utan att få lämna efter sig några dollarsedlar. Folk här är fanimej beroende av dricks.

Och ja, jag fattar att systemet är uppbyggt på dricks. Serveringspersonalen på restauranger tjänar ofta bara $2 i timmen och resten av lönen är dricks och det ser likadant ut i många yrken. Men höj lönen då, vill man ju skrika. Eller lägg på dricks som en obligatorisk avgift eller nåt. Sluta tvinga mig att strössla världen med dollarsedlar som om jag vore kung.

Men inget är så knäppt som att gå till frisören. Kolla in den här tipslistan:

Om du inte orkade läsa igenom – dricksa alla du möter på salongen. Dricksa den som tvättar ditt hår (om den tvättar med bra schampo = dricksa mer), den som klipper dig, den som färgar, den som fönar, den som sopar golvet, den som håller upp dörren om du ska på toa och den som häller i mjölken i ditt kaffe. Ok, jag hittade på de sista, men jag slår vad om att det är sant. Och eftersom du är en så diskret person dricksar du i ett kuvert, ett speciellt kuvert som finns på salongen.

Jag var i så oerhört stort behov av att gå till frisören efter mer än ett halvår sedan senaste besöket. Utväxten var absurd och jag är fortfarande inte redo att erkänna mig som gråhårig. Inte en chans att jag tänkte genomlida denna dricksgalenskap.

Det är då det är bra att ha kontakter. Jag har ju en storebror som känner alla och hans frisör, Maranda, underbara Maranda, hade plötsligt tid att klämma in mig. Hon är egentligen stylist, en grym sådan. Hon stylar både Madonna och Catherine Zeta-Jones, hon är bästis med Malin Åkerman, och hon spenderar i princip all sin tid med att åka runt och styla inför Oscarsgalor, fotograferingar och annat. Men hon har ett rum i sitt hus där hon har en salong. Och hon är svensk. Och hon skiter i dricks. Och hon är underbar.

Hit åkte jag och ja, jag glömde ju berätta att hon också är gift med Niclas Sigevall, trummisen i Electric Boys. Det kanske inte betyder något för någon, men jag blev lite starstruck ändå. Jag ÄLSKADE Electric Boys som tonåring och det var ändå ganska kul att han kom och öppnade och senare fixade en kaffe till mig.

Det blev nya slingor:

Lite klippning på det och sedan var det bara att hoppa in i gamla Volvon och dra hem.

Ett helt dricksfritt frisörbesök. Ha!

Och alla ord

Jag har tidigare skrivit (här) om hur krångligt det kan vara med uttalet av alla namn på gator och byggnader i en stad där engelska, spanska, navajo etc etc blandas i ett virrvarr av uttalsvarianter där en är ”rätt”. Jag lyssnar just nu på Joyce Carol Oats Blonde som utspelar sig i Los Angeles, och tar nu tillfället i akt att kunna fnissa drygt och överlägset åt inläsarens uttal av Van Nuys, Sepulveda, La Brea osv (till skillnad från för typ 7 månader sedan).

Men det är inte bara uttalet som krånglar till det för mig i min engelskspråkiga tillvaro. Jag inser hela tiden att det är så många ord jag inte kan. Och inom vissa områden kan jag inga ord alls, säg till exempel bilområdet. Man skojar inte bort det där med att köpa bil här. Jag vet inget om bilar i vanliga fall, men jag har ett litet hum om att orden tändstift och kamrem och sånt finns i alla fall. På engelska – eeeeehhhh.

När vi precis hade köpt vår bil dök det upp ”fill up washer fluid” på displayen. Aha! Spolarvätska alltså. Jag gick till närmsta mack och bad om en stor flaska washer fluid och alla tittade på mig med öppna munnar. ”Washer fluid” försökte jag igen. ”The thing you put in your car, that will clean your windshield”. Alla skrattar. ”Aaaah, you want windshield wash”. Tydligen.

Engelska och svenska är ju så lika språk, så oftast när man inte vet kan man ju gissa, bara översätta direkt. Häromveckan gjorde jag en presentation på jobbet och hamnade i en situation där jag var tvungen att prata om vattenplaning (lång historia). Jag testade med ”water planing?” och alla nickade och fattade precis vad jag menade. Det hette inte så, men tydligen aqua planing eller hydro planing så det var inte så långt från målet. Men en annan dag försökte jag bonda med en fellow cyklist när vi hade haft jättemycket tur med grönt ljus hur länge som helst. ”Wow, green wave!” Han tittade på mig som om jag hade fått ett palmblad från en 12-våningspalm i huvudet.

Jag har alltid tyckt att min engelska har fungerat bra till vardags, jobbs och fests, men till bils är den helt kass. Och det här är inte rätt ställe att vara på om man inte kan snacka bil. Så jag har ett nytt mål: Jag ska lära mig ett nytt bilord om dagen. Jag ska bemästra detta astråkiga område och kunna ge en komplimang till någons fälgar eller fråga om jag får köpa en rattmuff.

Ett rör började läcka i vårt garage för ett tag sedan och nyligen började det droppa rostigt vatten därifrån. Röret är precis ovanför vår parkeringsplats och vår bil var ganska äcklig av rostvatten på hela taket i morse. Tjafs med vicevärden, tjafs med hyresvärden. Dagens ord: billack = car paint.

När det är för jobbigt att gå

Ibland blir det slagsmål här på UCLA. Det kan handla om en massa olika saker förstås, men ganska ofta är det footballsspelare (den där amerikanska sporten med spetsig boll ni vet) involverade. Och hoverboards. Och eluttag.

Låt mig börja från början. UCLA campus är väldigt stort. Det tar tid att gå från ena änden till den andra och om man behöver ta sig från en föreläsning på ena sidan campus till en annan på andra sidan och bara har 10 minuter på sig behöver man ett transportmedel för att hinna och bilar är ovanligt nog inte tillåtna. De allra flesta åker runt på skateboard. Folk i högklackade skor, i flipflops, i minikjol, i yogabrallor, i kostym – inget är ett hinder för att sparka runt på en bräda. Näst vanligast är sparkcykeln. Såna där som kidsen åker runt på i Sverige är hur vanlig som helst i vuxenversion här.

Men så finns det också latmansvarianten – de elektriska versionerna. Den elektriska sparkcykeln är en ganska gammal grej, men för bara några veckor sedan dök elektriska skateboardar upp i mängder. Seriöst! Man står på den och trampar på en knapp ovanpå och så är det bara att åka iväg.

Men tillbaka till footballsspelarna. Ni vet kanske hur viktigt det är med universitetssport här. Alla studenter som har lyckats ta sig in i något av lagen (inte bara football utan alla möjliga sporter) på universitetet kallas ”athletes”. Att vara athlete har mängder av fördelar. En är att man kan skippa en massa undervisning eftersom man har träning och matcher och annat, och det får liksom inte påverka studieresultatet (läraren får anpassa sig alltså). En annan är att man har förtur till alla kurser. Jepp, är du athlete är det bara att glajda in på de mest attraktiva kurserna och paxa din plats. Och högst av alla athletes står footballsspelarna. De har så många fördelar att det är helt bisarrt. Förra terminen fick alla spelare varsin hoverboard, en sån där handsfree segway. Varför? För att de skulle spara på sina ben mellan träningarna.

Så – helt plötsligt hade en ganska ansenlig mängd studenter hoverboards och åkte runt på campus med (och körde in i folk med). Men de där brädorna laddas ur ganska snabbt. Och hur stor föreläsningssal en kurs än har finns det inte obegränsat med eluttag. Och det är där man hittar anledningen till att en av de mest populära kurserna på UCLA, och därmed också en magnet för studenter med förtur, fick avbrytas förra månaden. Sal med 5 eluttag + 10 football athletes = fullt slagsmål med blodvite.

Groundhog Day!

Idag är det den 2 februari, det vill säga: Groundhog Day! För alla er som inte har koll på vad detta innebär ska ska nu berätta. Det handlar om väder, närmare bestämt en önskan om bra väder.

I Pennsylvania är det inte så bra väder – Sverigeväder ungefär. Hela vintern går man och önskar att vintern ska ta slut och att våren ska komma. Det var så Phil kom in i bilden. Han heter egentligen Punxsutawney Phil och han är ett skogsmurmeldjur, det vill säga en groundhog, som bor i Pennsylvania. I 125 år har han förutspått vädret i hela USA (ja, skogsmurmeldjur kan kanske vanligtvis inte leva så länge, men Phil har faktiskt gjort det). Varenda år på Goundhog Day, 2 februari, dras Punxsutawney Phil ut ur sitt bo i marken och lyfts upp. Alla kollar noga om man kan se någon skugga efter Phil. Mulen dag = ingen skugga, mindre mulen = skugga. Ingen vill se skugga, eftersom ingen skugga betyder tidig vår. Skulle det mot förmodan komma några solstrålar på Phil den här dagen och det dyker upp en skugga på marken blir det till att ha vinterskorna på sig några veckor extra.

Idag var det spännande. Phil drogs ut ur sitt hål, och behold! Ingen skugga. Om man nu hade bott på ett ställe med årstider hade det varit asgött!

 

En dag i livet

Om du har stött på någon svensk Los Angeles-blogg tidigare, har du med största sannolikhet stött på ett vardagsliv fyllt av poolbadande, lyxshoppande, drinkdrickande, yogatränande och headspacetjatande.

Det där är inte 100 % jag. Inte ens 2 % tror jag, förutom det där med drinkar. Jag är en drinkdrickare, det erkänner jag. Fast mina drinkar brukar sällan drickas på coola barer i Santa Monica, utan snarare framför Netflix i min lägenhet i mina ryskjudiska hoods. Mitt vardagsliv i Los Angeles skiljer sig ganska mycket åt från den där bilden som brukar presenteras härifrån, så tillåt mig att vara lite yang till all den här yin, en tyngd i den andra sidan av vågskålen, eller lite smolk i bägaren kanske. Här har du mitt liv:

Jag går upp vid halv sju för att hinna iväg innan det värsta trafikkaoset sätter igång. Det brukar vara ok att vakna så tidigt, men ibland har ryska damen i lägenheten ovanpå haft fylleslag med sin herrvän under natten, och det brukar sluta med att de kastar möbler på varandra. Då kan man vara lite mör när klockan ringer.

Min avskedskommitté är nästan alltid vaken när jag sticker.

Jag cyklar alltid till jobbet, och cykeln står fastkedjad i garaget, precis bredvid vår bil.

Garaget är för övrigt så trångt att jag har blivit en helt grym parkeringsexpert. Vår parkeringsruta är så trång att man måste fälla in backspeglarna för att kunna köra in. Man förvandlar sedan sig själv till en orm och tar sig in och ut genom bildörren. Barnen kan man administrera genom bagageluckan.

Cykeln har en väldans massa växlar, vilket är tur. Det en en bergig stad det här. Inte som att svassa runt i Skåne direkt. Jag cyklar alltid i rusningstrafik eftersom det i princip alltid är rusningstrafik här. Det bästa med rusningstrafiken är att den är så långsam = inte så stor risk att bli påkörd i hög hastighet. Det sämsta är att det drar fram det sämsta i alla. Folk är inte glada i trafiken. Så mycket långfingrar som slängs fram, så mycket ”fuck you” som skriks, så många tutningar jag hör under bara mina 45 minuter till jobbet räcker för en livstid kan man kanske säga.

Jag måste cykla på en del riktigt stora och trafikerade vägar, men försöker så ofta det är möjligt välja den finaste vägen till jobbet, dvs den med flest kaktusar. Jag älskar gigantiska kaktusar.

Det är uppförsbacke hela vägen till UCLA, så jag kommer fram ganska svettig och härlig. Jag har kontor i universitetets äldsta byggnad, Royce Hall.

Som jag älskar korridorerna i det här huset. Man vill ju bara slänga av sig skorna och åka kana på strumporna här.

Utanför alla kontor måste det finnas en sådan här lapp, där man berättar vilka kurser man undervisar på, vilka tider osv. Men om man är en ”lecturer” (=adjunkt) som jag får man en speciallapp från fackförbundet där det väldigt noga står att jag minsann är en PROUD lecturer.

Facket här kämpar stenhårt för rättigheterna för adjunkter och bibliotekarier. Det är ingen självklarhet alls att man får sjukförsäkring, pension, eller ens blir anställd mer än ett halvår i taget, år ut och år in, om man är adjunkt eller bibliotekarie. Jag har alla de där förmånerna i min anställning, men facket är så aggressivt att jag inte vågade göra något annat än att gå med när de kom och besökte mig typ första dagen jag var här. Uppförde sig som värsta hyresgästföreningen.

Jag fick också veta att det var ”extremely important!!!” att jag inte lät studenterna kalla mig något annat än ”Professor Karlsson”. Om jag gick omkring och kallade mig Johanna skulle jag underminera allt deras arbete med att höja statusen för adjunkter. Jo, det gick ju bra. Hoppas att de inte kollar upp mig. Så jag är en proud lecturer om ni undrade. Och professor.

Så här ser jag ut för det mesta på kontoret. Under nästan hela 2015 var det så varmt ute att luftkonditioneringen gick helt bananas och det var snudd på minusgrader inne. Sedan blev det kallt och då finns det ingen värme. Så ungefär 16 grader ligger det på som standard. Den som snor min filt skickar jag fackföreningen på.

Det finns dagar som är underbara. Det är till exempel när det är konferens eller andra stora möten, och dessa bag-in-box-kaffegrejerna kommer till avdelningen. Typ flera liter kaffe i en låda som håller värmen hur länge som helst. Det är inte det att det inte finns kaffeapparater på avdelningen – det finns massor. Men kaffe är en sådan stolthet bland danskjävlarna och norrbaggarna på stället att det bara finns en massa bönor man måste mala själv eller avancerade espressomaskiner. Jag är en enkel tjej! Bag-in-boxen gör mig glad.

Vid 16.30 tar jag min hoj och cyklar hemåt, ganska ofta i solnedgång och genom palmalléer.

Fast lika ofta i totalt trafikkaos förstås.

Jag undervisar inte alla dagar i veckan dock. På fredagar jobbar jag hemifrån, vilket oftast innebär att jag inte jobbar alls. Fredagar är Henriks jobbdag, hans enda riktiga jobbdag. Ni skulle bara se honom på torsdagskvällar. Den lyckan, dagen innan han får spendera en hel dag på egna grejer och inte hänga med småglin hela dagen – den skulle man vilja spara i en burk och ta fram lite då och då.

Så på fredagar blir det utflykt med morsan. Ibland träffar vi lillkusinen Fiona, a.k.a Fia Fislund, och gör som man gör när man är i parken = man äter majskolv och churros, tränar engelska med andra barn, och håller sig ur vägen för alla handsfree segways som far förbi.

När mamman är på riktigt gott humör kan det till och med bli chokladpannkakor på Ihop.

Och en helt vanlig vardag avslutas nästan alltid här, på Trader Joe’s, vår lokala mataffär. Det här stället förtjänar ett helt eget inlägg – kommer snart!

En vanlig dag i mitt Los Angelesliv. Inte så flärdfullt kanske, men flärd-schmärd. Jag har ett bageri runt hörnet som säljer arraksbollar som väger ett halvt kilo, kolibrier utanför balkongen och solsken varenda dag. Det räcker ganska fint.

Om alla soffor på trottoarerna

Överallt, vart man än går i den här staden, stöter man på dem. Slitna och fulla av loppor eller till synes nya och fräscha – Los Angeles trottoarsoffor kan inte undgå någon som besöker det här stället. Jag har lagt märke till dem från första dagen och fascinerats över fenomenet. Men man ser aldrig någon som bär ut sofforna. De är alltid helt plötligt bara där, som en installation, som en symbol för konsumtionssamhället. Ut med förra årets soffa, in med den nya.

Trottoarsoffinstallation i kombo med mattsvart bil

Man kan ringa till ett ställe och få ”gamla” soffor och annat stort skräp upphämtat, men det verkar inte som om de flesta gör det. Det är så mycket enklare att bära ut skräpet på trottoaren på natten och låta det stå där tills någon tar hand om det. Los Angeles stad spenderar över 12 miljoner dollar om året på att åka runt och städa undan gamla soffor, men då får de ändå bara bort runt hälften av dem.

Utöver att detta är ett fulhetsproblem är det också ett regnproblem. Angelinos suger inte bara på att städa undan gamla soffor – de slänger ganska mycket skräp bara sådär rakt ner på gatan. Det regnar inte så ofta här, men när det väl kommer ligger gamla soffkuddar, tv-apparater, plastpåsar och bokhyllor snyggt och blockerar avloppen och det blir översvämningar på ingen tid alls.

Jag vet inte så mycket om El Nino mer än att det är ett väderfenomen som är som värst vart femte år och som påverkar vädret på många ställen i världen. Här kommer det i form av massor av regn och storm. Just nu är det ett sådan där femte år och den här veckan ska det regna väldans mycket. På tisdag beräknas det komma 50-60 mm regn. Jag tänker att det kanske är läge att låta cykeln vara hemma några dagar och i stället paddla på en flytande soffa till jobbet?

Våra judiska hoods

Vi bor i Beverly Grove, en liten stadsdel inklämd mellan West Hollywood, Beverly Hills och Fairfax. Det är en mysig liten stadsdel med gamla hus, fina gator, alldeles lugnt och mitt i smeten på samma gång, och väldigt väldigt judiskt.

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att områden kan bli sådär indelade enligt religioner och etniciteter osv, men på något vis verkar det så självklart här att det är så det är. Om jag säger till någon att jag bor i Beverly Grove vet alla att det är ett judiskt område, ett dessutom ganska ortodoxt sådant. Och visst är det tydligt.

Dagligen ser man män i stora skägg, lustiga hattar och frisyrer, kvinnor i peruker och tantkjolar. Det är så vanligt att till och med barnen har slutat undra vad grejen är.

Och så de judiska butikerna. Det finns bagelbagerier i mängder, med riktiga bagels (inte sådana fluffiga eländiga man ofta får i Sverige), konditorier med kakor som väger ton, fiskbutiker och kosherbutiker i allmänhet. Min favorit bland alla dessa är Diamond Bakery.

Detta bageri är ett riktigt gammalt ställe med så prisvärda kakor och en så trevlig tant som jobbar där (hon är visserligen från Israel, men något så exotiskt som en kristen israel). Man kan inte sticka in näsan utan att hon börjar proppa ungarna fulla med småkakor. Där finns allt man kan önska sig i form av bakverk: honungskakor, arrakskakor, babka, rugelach – allt så tungt att man blir lycklig. Jag var tvungen att väga arraksbollarna jag köpte där häromdagen:

Detta kallar jag valuta för pengarna ($2/styck).

Fairfax Fishery som ligger bredvid är också en favorit. De säljer, förutom vanlig fisk, hemmagjord matjessill och senapssill, och lox (typ kallrökt lax). Ganska dyrt, men värt varenda öre.

En bagel med lox och så lite babka på det så är man komplett. Jamen ni hör ju att jag har hamnat rätt här.

Till och med vår lägenhet har en judisk touch. Den förra hyresgästen lämnade nämligen kvar sin mezuza på dörrposten:

Den här grejen ska innehålla en bit pergamentrulle och så ska man röra vid den när man går in i lägenheten. Det ska egentligen sitta en sån här vid varje dörr till varje rum inne i lägenheten också, men eftersom vi inte är fullt så judiska har vi bara den här. Och glömmer bort att den sitter där för det mesta.

Men det gäller att hålla koll på saker när man bor i ett judiskt område utan att vara särskilt judisk själv. Allt stänger ner hux flux när det är någon högtid man har glömt (t ex chanukka som är just nu) eller när det är sabbat. Men det positiva är förstås att det inte finns ett ställe här som är stängt bara för att det skulle råka vara jul.

Att bli dödad i trafiken. Och inte.

Häromveckan höll jag på att bli påkörd av en taxichaufför. Jag var på övergångsstället och han hade rött ljus. Men eftersom han skulle svänga höger, och man får svänga höger när det är rött här, tryckte han gasen i botten rakt över övergångsstället. Fast där fanns ju jag. Han tvärnitade i sista sekunden och jag bankade båda händerna så hårt jag kunde på motorhuven och vrålade något som jag inte riktigt kan skriva här för det skulle låta så töntigt. Man kan väl bara konstatera att jag kanske lyssnade lite för mycket på Rage Against the Machine när jag var yngre. Han viftade lite urskuldande med händerna och verkade helt oberörd. Kanske hade jag tur.

Jag kom lite senare under dagen att tänka på den här historien. En svensk musikkille i Los Angeles kör nästan på en fotgängare. Fotgängaren bankar händerna på motorhuven, svensken går ut ur bilen, slår ner honom och kör sedan över honom så att han dör. Sånt händer här lite då och då. Inte mindre än tre gånger har jag sett folk som har stannat sina bilar mitt i trafiken för att gå ut och ”göra upp” om något töntigt trafiktjafs de är oense om (jaja, de skriker mest. Jag har inte sett någon slåss än). En gång såg jag en bilist tuta på en annan bilist. Bilisten som blev tutad på rusar väldigt ilsket direkt ur bilen och tutaren trycker gasen i botten och drar därifrån direkt, megarädd.

Det är så svårt att inte drabbas av trafikilska här. Trafiken stressar alla. Det är inte konstigt att folk är så stressade och ilskna i trafiktyngda städer. Trafiken gör det med folk. Trafiken blir som ett jobbigt barn eller ett besvärligt småsyskon som alla måste förhålla sig till även om man inte vill. Dagshumöret avgörs av om trafiken har varit smidig eller inte. Man pratar om trafiken som om den var en lynnig person.

Men att tuta, att räcka finger, att vråla saker ur gamla låttexter, att försöka banka sönder någons motorhuv – det kan vara väldigt riskabelt och kanske något man ska hålla sig borta från. Igår lärde jag mina nybörjarstudenter uttryck som ”att skrika på insidan”, ”att kräkas i munnen” och ”att knyta näven i byxfickan”. Jag kanske ska ta till mig dessa svenska särdrag och applicera lite mer på mig själv i fortsättningen.