Vem vill bo i en McMansion?

Det här huset i Beverly Hills cyklar jag förbi varenda dag på väg till jobbet. De första veckorna var jag tvungen att stanna till varje gång och kika in i trädgården och försöka se så mycket som möjligt av baksidan av huset. Det är ett så otroligt hus! Som ett riktigt sagohus med tinnar och torn och världens coolaste skorsten. Trädgården är en helt vildvuxen engelsk trädgård med bäckar och dammar.

Det visade sig förstås att jag inte var ensam om att hitta denna pärla. Spadena House heter huset och är lite av en turistattraktion, till ägarnas stora förtret. Huset är designat av Harry Oliver, en Hollywoodpersonlighet som var stor på 20-30-talet och designen kallas storybook architecture. Det finns några sådana här häxhus här och där i Los Angeles, men det har funnits betydligt fler. De flesta har rivits ner och ersatts med nya hus, trädgårdarna har rivits upp och ersatts av konstgräs, staketen är bortbytta mot meterhöga murar eller ogenomträngliga häckar av jättethujor.

Det försiggår något märkligt och väldigt trist i Los Angeles gamla kvarter. Där det förr fanns mysiga kvarter med villor och flerfamiljshus i typisk Los Angelesstil poppar det oftare och oftare upp så kallade McMansions.

Man använder ordet McMansion för att beskriva dessa gigantiska lyxhus som så gott som alltid har tillkommit genom att ett gammalt hus har rivits i stället för att renoveras och som är ungefär 4 gånger för stora för att passa in i området. McDonaldsanspelningen kommer av att de ofta är massproducerade, ser likadana ut, utan karaktäristiska drag. I vårt område ser McMansions ofta ut så här:

 

Ni ser en liten bit av huset till höger – så ser husen ut i området. enfamiljsvillor med sisådär 4 rum, en veranda och en liten trädgård. Så fort ett av dem kommer ut på marknaden kommer en stenrik köpare som river ner huset fortare än kvickt och ut kommer en betongklump som ser precis likadan ut som betongklumpen som byggdes i kvarteret bredvid förra månaden. Ett efter ett byts de ut.

Det hela sker inte utan protester. Sedan vi flyttade till vårt område har det varit minst 3 olika ”public hearings” om hus som ska rivas och protester som ska ske. Då och då kan man se skyltar med texten ”No more McMansions!” uppsatta i jättehäckarna där det troligen gömmer sig en betongklump med 9 rum och 10 meter höga fönster bakom. Många engagerar sig i de gamla husens öde och många hatar McMansions, men det verkar inte finnas mycket man kan göra. Inte ens de med filmkulturellt värde bevaras.

Så om ni inte har varit i Los Angeles än och vill uppleva något av den gamla känslan och se några av de gamla husen får ni nog ta och snabba er lite innan de tar slut.

Glutenintolerans

Jag är medelklass, vit, kvinna, hälsointresserad. Jag passar in i alla kriterier för att också vara glutenintolerant. Glutenintolerans är helt otroligt poppis här, på de mest absurda sätt. 

I början trodde jag att det handlade om det gamla vanliga dra ner på kolhydrater och gå ner i vikt. För några år sedan kunde man se ”Low carb” på varenda grej man köpte. Men det är borta nu. Ingen bryr sig om carbs längre tydligen. Nu är allt glutenfritt. De glutenfria alternativen är inte bleka spagetti, sönderfallande brödbitar eller mystiska pulver i semperförpackningar, undanstoppade på en specialhylla. De ligger överallt, på bästa hyllorna och i mängder av varianter (lika dyra som vanligt dock). Folk har nämligen gått och blivit vääääähäldigt glutenintoleranta på senare tid. Faktiskt är egentligen 97 % av mänskligheten glutenintolerant om man ska tro de största predikanterna. 

Vi har massor av glutenfria grejer hemma. Det är inte meningen att köpa just glutenfritt – vi tillhör ju de där 3 % som klarar gluten. Men man kan inte köpa en salladspåse eller en dressing eller en påse jordnötter eller en banan eller ett paket smör utan att det är tydligt markerat att detta är glutenfritt. Jag har fått ett så glutenfritt liv! Till och med mitt kaffe är glutenfritt, trots att jag dricker det med mjölk och allt. 

Både jag och Henrik har en fäbless för seitan, ni vet det där som smakar typ lamm, men är helt veggo och gjort av, ehrm, gluten. Vi har länge funderat över att göra egen. Det verkar ju så kul och så lätt. Så vi köpte den här igår:

 

Seriöst – tror ni att de kommer slänga ut oss nu? 

The Master of att cykla – moi!

Jag har 9,5 km till jobbet hemifrån. Det är verkligen inte särskilt långt, men i Los Angelestid i rusningstrafik är det en sträcka som tar minst 1 timme men oftast 1,5. Jag kunde utan problem lägga 2-3 timmar på att bara ta mig fram och tillbaka till jobbet när jag åkte buss (och det tar ungefär lika lång tid med bil). Det är inte ok, inte alls.

Så jag började cykla. Jag fick storebrors gamla cykel, letade bra sträckor på Google Maps och ja, nu har jag cyklat i flera veckor – det är så skönt! Jag sparar flera timmar om dagen på detta sätt, trots att jag alltid cyklar i rusningstrafik. Jag har också blivit ganska bra på att hitta häromkring pga cyklingen (inte för att det är så svårt i en stad uppbyggt av spikraka rutmönster). Jag har cyklat större delen av mitt liv, på alla ställen jag har bott, men några saker har jag fått lära mig mer eller mindre från scratch här:

Trafiken

Det är väl ingen hemlighet att folk i Los Angeles (kanske i hela USA?) inte kan köra bil. Jag förvånas dagligen över hur dåliga bilförare folk, som spenderar större delen av dagen i sina bilar, är här. Som yra hönor utan koll, flaxar än hit än dit, byter fil, byter tillbaka, glömmer blinka, börjar backa mitt i trafiken, kan inte parkera. Det är som att sätta en femåring bakom ratten. Som cyklist kan man luta sig tillbaka ganska tryggt mot att folk kör som stollar. Utöver detta finns det riktiga trafikregler som också ställer till det en del – man får lov att svänga höger när det är rött ljus till exempel. Som cyklist kan man aldrig blåsa över vägen när det är grönt, för det står alltid ett gäng bilar med rött ljus till höger som bara svänger ut.

Sedan måste man också se upp för sina fellow cyklister. De är värre än bilisterna. Att cykla är lite av ett politiskt statement i den här staden. Man ger liksom trafiken fingret och går in i en subkultur, en gerillarörelse. Alla cyklister hälsar på varandra. Jag slår vad om att det finns en särskild gest eller ett speciellt hälsningsord cyklister emellan för att stärka banden. Jag är inte riktigt inbjuden i gänget än (även om alla hälsar på ett väldigt coolt sätt), men det kanske är för att jag cyklar i jeans och tröja och inte cykelkläder, eller för att jag har en Ystads Allehandaryggsäck och K-marthjälm. Jag tror att det syns att jag inte med i kriget liksom.

Kommunikationen

Som cyklist måste man kommunicera mycket med bilisterna så att man inte blir överkörd. Man måste liksom dubbelkolla att de har sett att man är där. Det är mycket flaxande med armarna från alla håll, framvinkande, tackvinkande, stoppvinkande etc. Inte så mycket fingerräckande, även om det händer ibland också. Jag brukade cykla omkring och lyssna på ljudböcker, men här går det ju absolut inte. Tappar man fokus en sekund kan det vara riktigt farligt.

Fallande saker

Folket här är inte världsbäst på att ta hand om sitt skräp. Detta är väldigt tydligt i trafiken. Det kastas ut så mycket saker genom fönstren hela tiden. Mest sitter folk och röker i bilen och askar ut genom fönstret, eller kastar ut fimpar, men ibland far det ut hela påsar, burkar, halvuppdruckna kaffemuggar. Eller nästan värst – spottloskor. Jag skulle behöva ett visir eller liknande på cykeln tror jag. Fast då skulle jag nog fimpa mina chanser helt att få vara med i coola undergroundcykelgänget.

Utrustningen

Jaja, jag var kanske den sista som inte hade hjälm på mig i Sverige, men nu har jag det. Jag skulle aldrig ge mig ut utan hjälm. Men jag har sett att de andra, coola cyklisterna har mycket mer utrustning än så. Munskydd är något jag funderar på att skaffa. De proffsiga har ett sånt där man använder när man slipar betongväggar hemma, men de flesta har bara en snusnäsduk knuten över munnen och näsan. Jag störs inte särskilt mycket av avgaserna, men jag har förstått att det inte är helt ultimat att andas in den där luften alltför mycket.

En hel del utrustning har med svett att göra: Det är som bekant ganska varmt här för det mesta, och det är bergigt. Man blir otroligt svettig av att cykla. Därför har de flesta satt fast pakethållare på sina cyklar så att de kan hänga fast cykelväskor (töntigt i Sverige är inte töntigt här tydligen). Jag tycker att jag upprätthåller tillräckligt med geekpoäng med min Ystad Allehandaväska, så jag avvaktar med cykelväskor ett tag.

Jag har två lås till min hoj, en vajer och ett blocklås. Det brukade funka i ligiststaden Malmö och det verkar vara standarden här också. Fast när jag kollade lite närmare på instruktionerna på mitt lås såg jag att jag inte låste min cykel på rätt sätt:

1. Ta av framhjulet
2. sätt ihop framhjulet med bakhjulet och lås ihop dem med blocklåset.
3. Sätt vajern runt hela paketet och lås fast cykeln i något som sitter fast: en lyktstolpe, ett cykelställ, en parkeringsmätare, ett trappräcke etc
4. registrera cykeln hos polisen eftersom den ändå kommer att bli stulen trots detta

Men – det verkar i slutändan som att jag var lite av en extremsportare i alla fall. Jag älskar det här. Jag kommer inte sluta att cykla så länge jag bor här.