Om du har stött på någon svensk Los Angeles-blogg tidigare, har du med största sannolikhet stött på ett vardagsliv fyllt av poolbadande, lyxshoppande, drinkdrickande, yogatränande och headspacetjatande.
Det där är inte 100 % jag. Inte ens 2 % tror jag, förutom det där med drinkar. Jag är en drinkdrickare, det erkänner jag. Fast mina drinkar brukar sällan drickas på coola barer i Santa Monica, utan snarare framför Netflix i min lägenhet i mina ryskjudiska hoods. Mitt vardagsliv i Los Angeles skiljer sig ganska mycket åt från den där bilden som brukar presenteras härifrån, så tillåt mig att vara lite yang till all den här yin, en tyngd i den andra sidan av vågskålen, eller lite smolk i bägaren kanske. Här har du mitt liv:
Jag går upp vid halv sju för att hinna iväg innan det värsta trafikkaoset sätter igång. Det brukar vara ok att vakna så tidigt, men ibland har ryska damen i lägenheten ovanpå haft fylleslag med sin herrvän under natten, och det brukar sluta med att de kastar möbler på varandra. Då kan man vara lite mör när klockan ringer.
Min avskedskommitté är nästan alltid vaken när jag sticker.
Jag cyklar alltid till jobbet, och cykeln står fastkedjad i garaget, precis bredvid vår bil.
Garaget är för övrigt så trångt att jag har blivit en helt grym parkeringsexpert. Vår parkeringsruta är så trång att man måste fälla in backspeglarna för att kunna köra in. Man förvandlar sedan sig själv till en orm och tar sig in och ut genom bildörren. Barnen kan man administrera genom bagageluckan.
Cykeln har en väldans massa växlar, vilket är tur. Det en en bergig stad det här. Inte som att svassa runt i Skåne direkt. Jag cyklar alltid i rusningstrafik eftersom det i princip alltid är rusningstrafik här. Det bästa med rusningstrafiken är att den är så långsam = inte så stor risk att bli påkörd i hög hastighet. Det sämsta är att det drar fram det sämsta i alla. Folk är inte glada i trafiken. Så mycket långfingrar som slängs fram, så mycket ”fuck you” som skriks, så många tutningar jag hör under bara mina 45 minuter till jobbet räcker för en livstid kan man kanske säga.
Jag måste cykla på en del riktigt stora och trafikerade vägar, men försöker så ofta det är möjligt välja den finaste vägen till jobbet, dvs den med flest kaktusar. Jag älskar gigantiska kaktusar.
Det är uppförsbacke hela vägen till UCLA, så jag kommer fram ganska svettig och härlig. Jag har kontor i universitetets äldsta byggnad, Royce Hall.
Som jag älskar korridorerna i det här huset. Man vill ju bara slänga av sig skorna och åka kana på strumporna här.
Utanför alla kontor måste det finnas en sådan här lapp, där man berättar vilka kurser man undervisar på, vilka tider osv. Men om man är en ”lecturer” (=adjunkt) som jag får man en speciallapp från fackförbundet där det väldigt noga står att jag minsann är en PROUD lecturer.
Facket här kämpar stenhårt för rättigheterna för adjunkter och bibliotekarier. Det är ingen självklarhet alls att man får sjukförsäkring, pension, eller ens blir anställd mer än ett halvår i taget, år ut och år in, om man är adjunkt eller bibliotekarie. Jag har alla de där förmånerna i min anställning, men facket är så aggressivt att jag inte vågade göra något annat än att gå med när de kom och besökte mig typ första dagen jag var här. Uppförde sig som värsta hyresgästföreningen.
Jag fick också veta att det var ”extremely important!!!” att jag inte lät studenterna kalla mig något annat än ”Professor Karlsson”. Om jag gick omkring och kallade mig Johanna skulle jag underminera allt deras arbete med att höja statusen för adjunkter. Jo, det gick ju bra. Hoppas att de inte kollar upp mig. Så jag är en proud lecturer om ni undrade. Och professor.
Så här ser jag ut för det mesta på kontoret. Under nästan hela 2015 var det så varmt ute att luftkonditioneringen gick helt bananas och det var snudd på minusgrader inne. Sedan blev det kallt och då finns det ingen värme. Så ungefär 16 grader ligger det på som standard. Den som snor min filt skickar jag fackföreningen på.
Det finns dagar som är underbara. Det är till exempel när det är konferens eller andra stora möten, och dessa bag-in-box-kaffegrejerna kommer till avdelningen. Typ flera liter kaffe i en låda som håller värmen hur länge som helst. Det är inte det att det inte finns kaffeapparater på avdelningen – det finns massor. Men kaffe är en sådan stolthet bland danskjävlarna och norrbaggarna på stället att det bara finns en massa bönor man måste mala själv eller avancerade espressomaskiner. Jag är en enkel tjej! Bag-in-boxen gör mig glad.
Vid 16.30 tar jag min hoj och cyklar hemåt, ganska ofta i solnedgång och genom palmalléer.
Fast lika ofta i totalt trafikkaos förstås.
Jag undervisar inte alla dagar i veckan dock. På fredagar jobbar jag hemifrån, vilket oftast innebär att jag inte jobbar alls. Fredagar är Henriks jobbdag, hans enda riktiga jobbdag. Ni skulle bara se honom på torsdagskvällar. Den lyckan, dagen innan han får spendera en hel dag på egna grejer och inte hänga med småglin hela dagen – den skulle man vilja spara i en burk och ta fram lite då och då.
Så på fredagar blir det utflykt med morsan. Ibland träffar vi lillkusinen Fiona, a.k.a Fia Fislund, och gör som man gör när man är i parken = man äter majskolv och churros, tränar engelska med andra barn, och håller sig ur vägen för alla handsfree segways som far förbi.
När mamman är på riktigt gott humör kan det till och med bli chokladpannkakor på Ihop.
Och en helt vanlig vardag avslutas nästan alltid här, på Trader Joe’s, vår lokala mataffär. Det här stället förtjänar ett helt eget inlägg – kommer snart!
En vanlig dag i mitt Los Angelesliv. Inte så flärdfullt kanske, men flärd-schmärd. Jag har ett bageri runt hörnet som säljer arraksbollar som väger ett halvt kilo, kolibrier utanför balkongen och solsken varenda dag. Det räcker ganska fint.
californienjohanna 