Våra judiska hoods

Vi bor i Beverly Grove, en liten stadsdel inklämd mellan West Hollywood, Beverly Hills och Fairfax. Det är en mysig liten stadsdel med gamla hus, fina gator, alldeles lugnt och mitt i smeten på samma gång, och väldigt väldigt judiskt.

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att områden kan bli sådär indelade enligt religioner och etniciteter osv, men på något vis verkar det så självklart här att det är så det är. Om jag säger till någon att jag bor i Beverly Grove vet alla att det är ett judiskt område, ett dessutom ganska ortodoxt sådant. Och visst är det tydligt.

Dagligen ser man män i stora skägg, lustiga hattar och frisyrer, kvinnor i peruker och tantkjolar. Det är så vanligt att till och med barnen har slutat undra vad grejen är.

Och så de judiska butikerna. Det finns bagelbagerier i mängder, med riktiga bagels (inte sådana fluffiga eländiga man ofta får i Sverige), konditorier med kakor som väger ton, fiskbutiker och kosherbutiker i allmänhet. Min favorit bland alla dessa är Diamond Bakery.

Detta bageri är ett riktigt gammalt ställe med så prisvärda kakor och en så trevlig tant som jobbar där (hon är visserligen från Israel, men något så exotiskt som en kristen israel). Man kan inte sticka in näsan utan att hon börjar proppa ungarna fulla med småkakor. Där finns allt man kan önska sig i form av bakverk: honungskakor, arrakskakor, babka, rugelach – allt så tungt att man blir lycklig. Jag var tvungen att väga arraksbollarna jag köpte där häromdagen:

Detta kallar jag valuta för pengarna ($2/styck).

Fairfax Fishery som ligger bredvid är också en favorit. De säljer, förutom vanlig fisk, hemmagjord matjessill och senapssill, och lox (typ kallrökt lax). Ganska dyrt, men värt varenda öre.

En bagel med lox och så lite babka på det så är man komplett. Jamen ni hör ju att jag har hamnat rätt här.

Till och med vår lägenhet har en judisk touch. Den förra hyresgästen lämnade nämligen kvar sin mezuza på dörrposten:

Den här grejen ska innehålla en bit pergamentrulle och så ska man röra vid den när man går in i lägenheten. Det ska egentligen sitta en sån här vid varje dörr till varje rum inne i lägenheten också, men eftersom vi inte är fullt så judiska har vi bara den här. Och glömmer bort att den sitter där för det mesta.

Men det gäller att hålla koll på saker när man bor i ett judiskt område utan att vara särskilt judisk själv. Allt stänger ner hux flux när det är någon högtid man har glömt (t ex chanukka som är just nu) eller när det är sabbat. Men det positiva är förstås att det inte finns ett ställe här som är stängt bara för att det skulle råka vara jul.

Att bli dödad i trafiken. Och inte.

Häromveckan höll jag på att bli påkörd av en taxichaufför. Jag var på övergångsstället och han hade rött ljus. Men eftersom han skulle svänga höger, och man får svänga höger när det är rött här, tryckte han gasen i botten rakt över övergångsstället. Fast där fanns ju jag. Han tvärnitade i sista sekunden och jag bankade båda händerna så hårt jag kunde på motorhuven och vrålade något som jag inte riktigt kan skriva här för det skulle låta så töntigt. Man kan väl bara konstatera att jag kanske lyssnade lite för mycket på Rage Against the Machine när jag var yngre. Han viftade lite urskuldande med händerna och verkade helt oberörd. Kanske hade jag tur.

Jag kom lite senare under dagen att tänka på den här historien. En svensk musikkille i Los Angeles kör nästan på en fotgängare. Fotgängaren bankar händerna på motorhuven, svensken går ut ur bilen, slår ner honom och kör sedan över honom så att han dör. Sånt händer här lite då och då. Inte mindre än tre gånger har jag sett folk som har stannat sina bilar mitt i trafiken för att gå ut och ”göra upp” om något töntigt trafiktjafs de är oense om (jaja, de skriker mest. Jag har inte sett någon slåss än). En gång såg jag en bilist tuta på en annan bilist. Bilisten som blev tutad på rusar väldigt ilsket direkt ur bilen och tutaren trycker gasen i botten och drar därifrån direkt, megarädd.

Det är så svårt att inte drabbas av trafikilska här. Trafiken stressar alla. Det är inte konstigt att folk är så stressade och ilskna i trafiktyngda städer. Trafiken gör det med folk. Trafiken blir som ett jobbigt barn eller ett besvärligt småsyskon som alla måste förhålla sig till även om man inte vill. Dagshumöret avgörs av om trafiken har varit smidig eller inte. Man pratar om trafiken som om den var en lynnig person.

Men att tuta, att räcka finger, att vråla saker ur gamla låttexter, att försöka banka sönder någons motorhuv – det kan vara väldigt riskabelt och kanske något man ska hålla sig borta från. Igår lärde jag mina nybörjarstudenter uttryck som ”att skrika på insidan”, ”att kräkas i munnen” och ”att knyta näven i byxfickan”. Jag kanske ska ta till mig dessa svenska särdrag och applicera lite mer på mig själv i fortsättningen.