Vilken dag det var i onsdags. Helt absurd upplevelse. För ovanlighetens skull var både Henrik och barnen med mig på universitetet. Vi skulle ha fest på skandinaviska avdelningen på kvällen, så de tänkte passa på att utforska roliga saker på campus medan de väntade på festen.
Två minuter innan min lektion började och nästan alla mina studenter hade kommit började det komma sms från universitetets varningssystem, Bruin Alert. Först kom meddelanden om att hålla sig borta från södra delen av campus och sedan några minuter efter:”lock-down!”. Alla måste så snabbt som möjligt stänga in sig, låsa och gömma sig. Jag väntade fortfarande på två studenter och ville inte riktigt låsa dem ute. De hann precis in i byggnaden innan ytterdörrarna låstes. Vi fick dra in lite andra studenter som inte hade hittat något gömställe i vårt rum också.
Meddelandena fortsatte komma och berättade att det var skottlossning och full polisaktivitet utanför. Jag hade fan ingen som helst aning om hur man preppar ett rum mot en skottattack, men det visste lyckligtvis flera av mina studenter. De låste dörrarna, släckte ljuset, välte borden och satte dem för dörrarna och så satte vi oss alla på golvet bakom vårt fort. Då kom meddelanden om att skottlossningen var i ingenjörsbyggnaderna. Precis där Henrik och barnen var, på väg mot botaniska trädgården. Jag har aldrig min telefon med mig när jag undervisar och kan inte Henriks nummer utantill. Shit alltså, innan jag hade lyckats hitta ett mail där hans nummer fanns med och kunde ringa med en students telefon gick det typ 10 väldigt nervösa minuter. När jag till sist nådde Henrik berättade han att de hade hamnat i en rusande folkmängd som flydde campus och skrek åt honom att ta upp barnen och springa. Han sprang med ett barn under var arm till långt utanför campus och de var helt i säkerhet när jag pratade med dem.
Kortvarigt samtal, för när det är lock-down måste man vara knäpptyst. Vi hade den otroliga turen att ha ett klassrum utan fönster, så vi kunde ha våra skärmar på utan att det syntes ut (alla inställda på nattläge för säkerhets skull). Så, där satt vi, i mörker och tystnad, studenterna med sina telefoner, jag med min undervisnings-iPad och försökte få reda på vad som hände där utanför. Det rusade poliser utanför och vi kunde se allt live via CNN:s tv-sändning. Vi såg på ljudlös tv när de sprang precis utanför rummet där vi satt, samtidigt som vi hörde trampet genom väggarna. Det var helt hysteriskt. Det jag brast i när det gäller överlevnadsskills i skottlossningar kunde jag åtminstone kompensera med att krama livrädda studenter som trodde att de skulle dö. I två timmar satt vi där. Två timmar tog det innan meddelandet om att campus var säkert och att lock-down var lyft. Ytterligare två timmar tog det innan Henrik och barnen var på mitt kontor, så långt bort från campus hade de tagit sig. Det här alltså, det vill jag aldrig uppleva igen.
californienjohanna 